Davey D intervjuar Jeremiah Wright

Lustigt hur världen funkar i realtid. Precis när jag har skrivit ett inlägg om Davey D skickar Nyoil (f.d. Kool Kim från UMC:s) denna länk till mig. Här intervjuar Davey D & Nyoil Jeremiah Wright.

http://www.youtube.com/watch?v=0pvSWX_m4Fk

Bästa hiphopradion: Breakdown FM

På 90-talet pumpade jag amerikanska hiphopradioprogram som Wake Up Show eller Stretch & Bobbitos program i min walkman. Där kunde man höra nya förmågor som Eminem eller Cannibus köra stenhårda freestyles. Radioprogrammen var en viktig länk till hiphopens gräsrötter.

Idag är det Davey D:s program på Breakdown FM som gäller för min del. I Davey D:s (bilden) program synas samhället ur ett hiphop-perspektiv. Ingen politisk korrekt bullshit, Davey D går rakt på känsliga frågor som Katrina, finanskrisen, Barack Obama, Don Imus... och han låter intelligenta människor ur hiphopens värld komma till tals. På Breakdown FM kan du höra det gröna partiets kandidat Cynthia McKinneys diskutera valfrågorna, eller höra Public Enemys "media assasin" Harry Allen diskutera nedladdning... eller höra albumaktuelle Paris prata om finanskrisen... eller höra den oklippta versionen av pastor Jeremiah Wrights predikan där han skanderar God damn America!

Vill du lyssna på Davey D?

Ladda ned som podcast på i-tunes eller klicka på den här länken.

Fuck KG Bergström!

Varför kan svenska politiska kommentatorer inte vara lite bättre och roligare? varför finns det ingen som Frank, som vågar säga obekväma sanningar om finanskrisen och politikernas kriminella politik som understödjer bankväsendets ansvarslösa spekulationer?

Mer om Rosa Clemente

Fria Tidningar publicerade nyligen en intervju med den amerikanska vicepresidentkandidaten, tillika hiphopaktivisten Rosa Clemente. Och för de som vill läsa mer finns här en länk till Jeff Changs intervju med Clemente i The Nation.

Annah Björk-Gate och hiphopens offentlighet

Skandalen om den misstänkta våldtäkten och hustrumisshandeln som på ett klumpigt sätt kopplades ihop med musikstilen hiphop (och dess negativa kvinnosyn) tänker jag inte ägna fler rader än så här.

Det som är intressant att notera med denna skandal är att en krönikör (backad av sin chefredaktör) på en etablerad gratisblaska verkar ha mindre podus än bloggosfärens viktigaste namn. Jag orkar inte länka vidare till alla, men det rör sig om sidor som Kinkyafro, Whoa, Big Fred, Sleepy och så vidare.

De senaste åren har man ofta debatterat huruvida bloggarna har ett stort inflytande över politiken. Den massiva mobiliseringen mot FRA-lagen ses av många som ett tecken på bloggosfärens politiska potential.

Hur stor är då hiphopbloggosfärens makt och hur kommer den att påverka övriga media? För att besvara den frågan kan vi gå sisådär tio år tillbaka i tiden. Då slog svensk hiphop igenom, och Ken blev offentligt tillrättavisad för att han hade skändat kungahuset.

Skulle samma sak kunna hända nu, när Ken har en hemsida och en blogg där han kan ge sin version av de skandaler som omgärdar honom? Ett forum som fansen kan läsa och döma själva.

Sedan kan jag bara konstatera att både tidningar, radio och tv har en mycket mariginell plats i min egen konsumtion av hiphopmedier. På bloggar, på youtube och på imeem hittar jag både den typ av musik som tystas ned av de stora mediekonglomeraten och intelligenta skribenter som kan sätta musiken i ett sammanhang.

Frågan är om gratistidningarnas måste inse att deras "journalistik" har blivit omsprungen av bloggosfärens ideella gratisjournalistik.

I eftermiddag är Annah Björk i studion hos Ametist på Metropol och pratar om sin krönika. Organism 12, journalisten Calle Fleur och Marimba Rooney pratar om hiphop, våld och kvinnosyn.

Radioaktiv idag

Idag är jag så radioaktiv att det strålar om mig. Först ska Kashal-Tee och jag diskutera ämnet Obama & hiphop i stämman (SR Metropol 93,8 15-16) Vad har Barack Obama för kopplingar till hiphopen, och hur kan han utnyttja dessa i sin kampanj? Obama hade exempelvis tidigt kopplingar till Russel Simmonds Hip Hop Summit Action Network som mobiliserar unga väljare i stor skala. Men hiphop har visat sig vara ett tveeggat svärd - när Ludacris gjorde en låt till stöd för Obama blev medias kommentatorer skogstokiga över Ludas vulgära formuleringar. Obama fick ta avstånd från Luda...

Precis som han har fått ta avstånd från Jeremiah Wright... och från Louis Farrakhan.

Så frågan är hur mycket trovärdighet Obama har när han gång på gång tar avstånd ifrån dem som för och har fört afroamerikanernas talan i decennier.

Frågan är hur mycket trovädighet han har, om han skriver in sig i den officiella amerikanska historieskrivningen. Ni vet den som handlar om att USA är ett fantastiskt mångkulturellt land där alla kan lyckas. Det är inte en historieskrivning som hiphopen skriver under på. I hiphopen säger man som det är: USA är The Land of the Thief and the Home of the Slave. (Och det vore naturligtvis politiskt självmord för Obama att säga något sådant)

Därför är det intressant att de mest radikala och engagerade rapparna INTE står bakom Barack Obama. M1 från Dead Prez, Nyoil, Davey D, Dj Chela (som har gjort mixtapet High Treason om orkanen Katrina) och en mängd andra backar i stället det gröna partiets kandidater Cynthia McKinney (som tidigare har suttit i kongressen för demokraterna) och vicepresidentkandidat Rosa Clemente (bilden) som är journalist och hiphopaktivist! Det smäller lite högre att ha två svarta kvinnor som omedelbart vill avsluta USA:s ockupation av Irak, som vill genomföra omfattande sociala reformer och som vill ge USA en hållbar miljöpolitik.

Det gröna partiet strävar efter att få fem procent av rösterna, och med en massiv mobilisering av unga svarta och latinos är det fullt möjligt. Det skulle innebära att just svarta och latinos skulle hamna i samma typ av dilemma som vänsterväljarna gjorde i förra valet. Om de röstar på De Gröna kan det innebära att USA inte får sin förste svarte president...

En sak är säker: Hiphopgenerationen kommer att spela en viktig roll i detta val, och kanske kan det innebära att makten förskjuts något, så att denna generation äntligen kan börja sätta agendan.

IKEA:s reklam - och ordens utarmning

Min mamma älskar IKEA. Var hon än befinner sig i världen lyckas hon alltid hitta en stor gul-och-blå koloss där hon kan lassa vagnen full med platta paket, billiga värmeljus och batterier. Hon är Ingvar med Kamprad och till utlänningar brukar hon säga att IKEA representerar den svenska demokratiska andan - för på IKEA har alla råd att handla moderna möbler...

När hon drar igång sina IKEA harranger brukar jag dra mig till minnes den gången när författaren Naomi Klein talade på Stockholms Universitet. Hon berättade att hon hade träffat en varumärkeskonsult som jobbade för IKEA, och att han ville att IKEA skulle förknippas med demokrati (jag tror att det var samme man som låg bakom Storbrittaniens nya slogan Cool Brittania och som hade givit Schweiz en ansiktslyftning).

...Klein sade inte mer än så, det talade liksom för sig självt att ett företag försöker göra något så fundamentalt som demokrati till sitt varumärke. Som om demokrati vore just allas möjlighet att köpa snygga möbler, eller att frihet skulle rymmas i en liten ask.

Men kanske är det inte, som Klein antyder, Kamprads fel att ordet demokrati urvattnas. Kanske är det rent av så att själva ordet begreppet demokrati har urvattnats. När USA sätter in marionettregimer i Afghanistan och Irak - då kallar man länderna för demokratier. CIA-filialen National Endowment for Democracy har givit "demokratibistånd" till oppositionsgrupper, som knappast har varit särskilt demokratiskt sinnade. Den venezuelanska medelklassens kupp mot Chavez är ett exempel. Den orange revolutionen i Ukraina ett annat. Den amerikanska underrättelsetjänsten har hittat ett billigt sätt att pumpa upp en liten opposition till en "demokratisk folkrörelse". Frågan är om vi kan lita på rapporter om "folkliga protester" mot "odemokratiska regimer". Frågan är om ordet demokrati egentligen har så stort värde längre...

IKEA:s senaste kampanj bygger vidare på samma folkhemska tanke. Mångfald ett ord som ursprungligen betecknar kulturell och etnisk pluralism reduceras till en inredningsfilosofi. Men igen, klandra inte Kamprad... det är inte han som bär ansvaret för att klassklyftorna ökar, för att papperslösa lever som slavar, för att förorten förfaller och för att innerstaden blir ett rikemansgetto. Det är inte Kamprad och hans varumärkesstrateger som har tömt ordet på dets ursprungliga innehåll.

Norman Stolzoff gör dokumentärfilm

Under intervjun med reggaeantropologen Norman Stolzoff berättade han att han håller på med en film som ska handla om jamaicanska musiker och soundmen, och deras tuffa villkor i den tävlingsinriktade jamaicanska musikindustrin. Huvudpersonen i filmen Louder Than Words är ingen mindre än den legendariske selecta Ricky Trooper (bilden), som lämnade Kilimanjaro för att starta sitt eget sound: Sound Trooper.

Se trailern här.

Norman Stolzoff berättade att filmen i princip är klar, men att han har svårt att få loss musikrättigheterna till den musik som förekommer i filmen. På Jamaica sluts den typen av överenskommelser sällan genom juridiska ombud och representanter... Norman Stolzoff måste träffa musikerna och få deras personliga godkännande. En process som tydligen drar ut på tiden...

UNT:s reggaebevakning får beröm

Från senaste numret av Reggae Galore...

Uppsala Nya Tidning
Till skillnad från i stort sett all annan svensk media så vågar och vill Uppsala Nya Tidning skriva om reggaefestivalen utifrån ett nöje- och kulturperspektiv i första hand medan de sakligt rapporterar om polisens förehavandet i andra hand. Journalisterna Andreas Jacobsson och Anton Hultberg Hansen samt deras kollegor gav oss den bästa festivalbevakningen någonsin, och förhoppningsvis fick de några nöjesredaktörer i det här landet att skruva på sig lite besvärat vid frukostmötet när de fick frågan om varför just deras tidning inte skrev ett enda ord om varken festivalstämning eller reggaemusik - bara om gripanden och låga besökssiffror. Att nyss nämnda tidning ändå får ta emot kritik från mindre nogräknade bloggare ser vi (och förhoppningsvis även UNT) mer som ett skämt än allvar. Det finns många redaktörer att kritisera, men UNT’s dito går fri. Tack till alla ansvariga på UNT och UNT Fredag för att ni förstått något som många av era kollegor är långt ifrån att begripa.

Reggae Galore

Hiphopakademien # 4 - Ett nytt metanarrativ

Jeff Changs bok Can't Stop Won't Stop: Hiphopgenerationens historia har blivit en riktig hit i hiphopkretsar. Föga förvånande, kanske eftersom det finns mängder av nostalgiska trueschoolhiphopare, som gärna läser om hiphopens gyllene era.

I morgondagens hiphopakademien (SR Metropol, fredag 6 sept ca. 16:40) försöker jag placera Changs tegelsten bland den uppsjö av myter om vandringssäger som utgör vår kollektiva hiphophistoria. Chang säger att hans syfte inte har varit att skriva "den definitiva hiphophistorien"... men likafullt blir resultatet en sorts övermyt, ett metanarrativ som berättar hiphopgenerationens historia och stakar ut dess framtid.

Kuriosa: Visste ni att Jeff Chang och hela Quantum/Soulsides gänget (Lyrics Born, Dj Shadow mfl) var elever hos Norman Stolzoff när de pluggade på universitetet.

Kulturdebatt på ren patois

I senste numret av nättidningen Reggae Galore djupdyker jag i en ordväxling som uppstod i mellansnacken på Morgan Heritages och Beenie Mans konserter på Uppsala Reggaefestival. Morgan Heritage hävdade att de tog det tillbaka till rötterna, och att deras musik inte är samma genre som den "murder music" som förknippas med dancehall. Beenie Man, å andra sidan, avfärdade dem, och sade att reggaeartister sjunger om orättvisror, medan dancehallartister bekämpar dem.

För att reda ut det hela ringde jag upp Norman Stolzoff, antropolog, reggaeexpert och kompis med Noel Harper och Ricky Trooper(!) Han kom med flera intressanta infallsvinklar på debatten. Den mest intressanta var denna: Dancehall är kulturen, och reggaemusiken kommer från dancehall. Att roots därför skulle stå för någonting mer ursprungligt än den kontroversiella soundsystemkulturen...det kan man verkligen ifrågasätta.

Reggae Galore

It's been a long time...

...I shouldn't have left you. Men vad fan, jag har en bra ursäkt och den stavas H.E.L.T.I.D.S.J.O.B.B. eller närmare bestämt S.O.M.M.A.R.V.I.K.A.R.I.A.T. (försök hitta en rappare som kan göra ett akronym på de orden...)

Skämt åsido, så har jag faktiskt inte alls legat på latsidan. På Upsala Nya Tidning hjälpte jag min kollega Andreas Jakobsson att styra upp dagspressens tyngsta bevakning av reggaefestivalen (den samlade popsnörejournalistkåren var på Way Out West, så vi hade inte så mycket konkurrens).

Det resulterade i:

En intervju med Beenie Man & Morgan Heritage (webb-tv)

http://unt.qbrick.com/index.aspx?id=1078

En betraktelse över hur det är att bli tagen för civilsnut (kolla kommentaren, en framtida klassiker...Babylon spanar till och med på reggaebloggen).

http://www.untfredag.se/avd/1,1826,MC=15-TYPE=blogg-bi=74,00.html?bin=4658

En artikel om familjebanden i reggae. (feat Norman Stolzoff & Robbo Ranx)

http://www.untfredag.se/avd/1,,MC=15-AV_ID=790994,00.html

En artikel om italiensk reggae (feat. Alborosie & One Love Hi Pawa)

http://www2.unt.se/avd/1,,MC=5-AV_ID=784615,00.html

Krönika om reggae och homofobi

http://www.untfredag.se/avd/1,1826,MC=15-AV_ID=784469,00.html

...så, nu har ni att läsa

På fredag drar hiphopakademien igång igen, då jävlar! Missa inte min första trevare in i genren cultcha-journalistik i nästa nummer av nättidningen Reggae Galore.

P.E.A.C.E.

Om deckarförfattare och gangstarappare...

Häromdagen berättade en bekant att hon hade varit på en stadsvandring med Jens Lapidus, ni vet han advokaten som skrev Snabba cash. Tydligen så går han runt och berättar om vad som egentligen försiggår i porrvideobutikerna, och hur skumma krögarna som äger ditt favorithak egentligen är. Vandringen arrangeras av Stadsmuseet(!) och avslutas tydligen med en drink nere på Stureplan.

Lockelsen med denna stadsvandring, liksom med Lapidus böcker, är naturligtvis att han jobbar som advokat, och att han därför har en speciell insikt i den undre världens göranden. Han låter oss läsare följa med och titta på det spännande, det förbjudna - det kriminella.



Andra svenska deckarförfattare som har gjort sig en skrivarkarriär på sin karrär är:

Leif GW Persson - Professor vid Polishögskolan
Jan Guillo - Dissident
Liza Marklund - Kvällstidningsreporter

och sist men inte minst...

Thomas Bodström - f.d. Justitieminister


Jag tror inte att detta fenomen är unikt för Sverige. Jag minns min danske fars försök att slå mynt på sin korre-karriär genom att skriva en politisk deckare som utspelade sig i Jeltsins Ryssland.

Britterna verkar inte mäta författarens autenticitet efter dens tidigare yrkesliv. De verkar inte ha några problem med att böckerna skrivs av torra tanter som Agatha Christie och P D James - tanter som till skillnad från Thomas Bodström inte har "träffat folk på båda sidor av lagen".

Det för mig till min poäng, som självklart handlar om hiphop. I den bespottade, men ack så populära genren gangsta-rap är ens tidigare yrkesliv a och o.

Jag minns när jag såg Ice T 1992. När han skulle introducera låten New Jack Hustler frågade han publiken:

Do you know what I did before I started rapping?
Do you think I was working at Mickey D:s?
Hell no, I was a Hustler.

Ice T:s "karriär" är en förutsättning för att vi ska vilja lyssna på hans musik. Om vi visste att han satt och hittade på allting som en annan Agatha Christie, då skulle det inte vara lika spännande.

Och jag lyssnar hellre på gangstarapparnas historier än på sånt som före detta utrikeskorrar, kriminologer, adokater och justitieministrar har ljugit ihop...

Hiphopakademien del 3. Bill Cosby, Dyson och det afroamerikanska klasshatet

I det tredje avsnittet av hiphopakademien tar jag mig an två böcker som har väckt debatt i USA.

Den första är Bill Cosbys bok Come on people - on the path from victims to victors.

Den andra boken är Georgetownprofessorn Michael Eric Dysons Is Bill Cosby right? Or has the black middle class lost it's mind?

Cosbys frammarsch i medierna och i den svarta offentligheten visar vilket stöd det finns för hans afroamerikanska variant av nykonservatismen.

Dysons bok visar att långt ifrån alla afroamerikaner håller med Cosby, och den ger ett annat perspektiv på Cosbys moraliska korståg.

Inslaget sänds på SR Metropol 93,8 FM nu på fredag 13 juni kl. 15-17. Den som vill kan avlyssna inslaget på SR Metropols hemsida.

Mavado gör en Friggebo

Kommer ni ihåg Birgit Friggebo? Kulturministern som 1992 (när Lasermannen härjade som värst) försökte lugna rinkebyborna genom att få dem att sjunga "We shall Overcome". Ni som vill friska upp ert minne kan kolla här. Där lärde vi oss vikten av att välja rätt sångare och rätt tillfälle för att framföra medborgarrättsrörelsens gamla kampsång.

En annan som har valt att tolka pastor Charles Tindleys gamla gospelhymn är jamaicanen Mavado. Jag har tidigare skrivit om hans Obama-hyllning, som är den grymmaste dubplate jag har hört på länge. Och när han gjorde en badman-version av "Amazing Grace" med öppningsraderna: Amazing grace/ Shots fly through face var det klockrent. Men "We shall Overcome" mäktar han inte riktigt med.

Kanske är det, precis som i Friggebos fall - for stor skillnad mellan hans image och låtens budskap. Med andra ord: Mavado är som bäst när han sjunger sorgliga hymner till "the gully side" och Birgit Friggebo borde ha nöjt sig med att ge namn till små tillbyggnader utan krav på bygglov...

Kanske är det jag som har fel. Kanske är kombinationen av gospel, politiska kampanjer och badman tunes det nya svart. Kanske kommer någon framsynt LUF:are att beställa Mavado-dubs till nästa valrörelse. Eller kanske till och med en combination med Mavado featuring Brigit Friggebo - "We shall Overcome".

Friggeboooooooooooo, muss ooovacome

Jag har inte missat Gay Pride i Sao Paulo

Ett litet meddelande till brorsan, som befinner sig på resande fot i Brasilien. Jag har faktiskt lyckats hålla mig informerad om Sao Paulos Gay Prideparad. I dag monterade jag ovanstående bild i tidningen som jag redigerar. Sao Paulos Pride verkar lite roligare än Pridefestivalen i Uppsala, som gick av stapeln i helgen.

UNT skickade en stackars reporter, en medelålders man, för att bevaka vagina-workshoppen, där ett 15-tal kvinnor fick information om G-punkt, klitoris och andra vaginala angelägenheter. Vår ståndaktige reporter höll dock ställningarna och rapporterade sakligt och neutralt från evenemanget. På redaktionen spekulerade vi i hur det kan ha kännts för honom att sitta där, ensam karl, på vaginaseminarium...

Lyssna på hiphop-akademien på webben

I hiphop-akademien presenterar jag böcker som på något sätt berör hiphop. Än så länge har jag hunnit med att göra två inslag. Nu ligger de uppe på SR Metropols hemsida.

Grillz, grillz, grillz...

Till Birdseed: Omslagsbild på Fredrik Strages bok Mikrofonkåt.

Fredrik Strage får till det

Det är ytterst sällan som jag finner någon anledning att hylla författaren och DN-skribenten Fredrik Strage. Efter att ha sågat den wiggerteori som han presenterade i boken Mikrofonkåt så kände jag att jag offentligt hade blottat mitt förakt för Strages utifrånperspektiv och titthåls-journalistik.

Jag är dock inte sämre än att jag kan ge props när folk förtjänar det. Och i den här krönikan sätter Strage fingret på ett intressant fenomen: Poptyckare som vill vara extra coola genom att hylla artister som inte är det, som balladdrottningen Celine Dion eller schlagerkungen Lasse Holm. Temat anknyter till följande diskussion, som jag hade med Tony Zoulias & Alex Strehl i Stämman. Blir Celine Dion cool bara för att jamaicanska rudeboys älskar henne? Är jag lika cool om jag lyssnar på Celine Dion? En idiotisk diskussion (där de flesta inblandade bara pekar finger åt varandra).

It's Hammertime!

Jamaicanerna hyllas ofta för sin kreativitet, sällan för sin goda smak. Och tur är väl det: God smak, det brukar man kalla sådant som spelas på P2, ställs ut på Moderna Museet eller säljs på Designtorget.

Nej, jamaicanerna har inget problem med att göra covers på pojkband, countryballader eller gamla barnramsor. Värst (eller bäst) - är naturligtvis Elephant Man - "energi-guden" med de knasiga danserna och ännu knasigare refrängerna. Elefantenmannen har givit kretsloppstänkandet och återvinningfilosofin en extra twist, och de senaste åren har han stöpt om flera decennier av poprefränger till fyndiga och intensiva dancehalllåtar.

Den senaste i raden är baserad på Mc Hammers Hammertime, en låt som var en given hit på alla högstadiediscon när den kom - men som har gått till historien som en ren skymf mot allt vad hiphop står för. Detta bekymrar dock inte jamaicanerna, de skiter högaktningsfullt i allt vad god smak heter.

Elephant mans bidrag heter Come Bruk Dis, och den rekommenderas inte för känsliga lyssnare.

Även Monster Twins och Voicemail har gjort låtar på rytmen. Monster Twins låt är en cover på Super Freak, Rick James originalet. Och i deras tappning är en superfreak inte en lösaktig kvinna - utan en homosexuell man.

There U have it - Jamaica och Sverige i kvadrat! Här i Sverige har vi hög tolerans för människors olika sexuella preferenser, men nolltolerans mot dålig smak. På Jamaica vältrar man sig i pojkband, country och poppig rap, men har nolltolerans mot homosexuella. You go figure...

Äntligen: Ett datum för Immortal Techniques nästa album

24 juli släpps New York-rapparens tredje album The 3rd World. Det är fem år efter hans senaste albumsläpp Revolutionary vol II, och jag är nog inte den enda som sett fram emot detta släpp. Med sin kombination av brutal battlerap och konceptuellt och ideologiskt sammanhängande låtar är Immortal Technique verkligen en unik rappare. Vi får se vad The 3rd World har att bjuda på...

What? What? Jean Grae lägger av, eller?

En av världens bästa rappare. Jean Grae (tidigare känd som What? What?) har kastat in handduken. På hennes myspace-sida lade hon upp bliden ovan ihop med ett lite kryptiskt tackbrev där hon tackar för sina år i musikens värld.

På flera bloggar har det spekulerats om detta bara är ett skämt från fröken Ibrahims sida. Jean Grae har dock slagit fast att hon är allvarlig genom ladda upp rubriken I really mean it till sin myspace-sida.

Hiphop akademien vol 2: Nation of Islam

I det andra avsnittet av Hiphop Akademien har jag läst Mattias Gardells doktorsavhandling "In the name of Elijah Muhammed - Louis Farrakhan and the Nation of Islam".

Detta med anledning av att Metropol Ametist idag tar upp ämnet hiphop och Islam.

I sin forskning kommer Mattias Gardell denna separatiströrelse nära inpå livet - och han gör en intressant upptäckt. Trots att Nation of Islam gör allt de kan för att distansera sig från det vita Amerika, och trots att de ses som en främmande och hotfull kraft - så upprätthåller de samma patriarkala värderingar och protestaniska arbetsmoral som de WASP:s som de kallar djävular.

Och den som tror att Nation of Islam bara ägnar sig åt numerologi och knasiga konspirationsteorier, titta på denna video med Louis Farrakhan. Här ägnar han sig åt någon slags mellanting mellan religiös predikan och politisk agitation. En retorisk stil som har mer gemensamt med Martin Luther King, Malcolm X och Marcus Garvey än den har med den islamiska traditionen.

Jag kritiserar Neo i nya Mana

Ni minns kanske hur ett antal "liberala" debattörer och kulturrådsfolk ville platta till den antirasistiska tidsskrifen Mana i vintras. Mitt i stridens hetta hittade jag ett gammalt nummer av Neo, där den konservative filosofen Roland Poirier Martinsson (bilden) lägger ut texten om afroamerikanernas situation under rubriken Sanningen om det Svarta Amerika . Texten fick utmärkelsen "Månadens knäck" i Resumé, och finns att ladda ned från deras hemsida.

Mitt svar på Neos artikel publicerades i senaste numret av Mana under rubriken Neo fabulerar om de svartas historia. Texten finns att läsa här.

Obama får stöd från Mavado...

Den demokratiske presidentkanidaten Barack Obama får oväntat stöd från Jamaicas mest hårdkokta deejay...Mavado. Hur skulle han kunna misslyckas...

Ett budskap från NYOIL

Fick precis detta mail från den kontroversielle rapparen NYOIL från New York. Som vanligt skräder han inte orden, inte ens när han kritiserar en levande legend som Nas. Personligen föredrar jag denna typ av ideologiskt motiverade hiphop-beef (minns ni konflikten mellan Nelly & KRS?) än när storbolagens anabola thugrappare ska pinka revir.

Nas is that nigga!

Yeah y'all Nas is that nigga with his title screen printed on a black tee repping for Niggas world wide!

I've always said that from time to time in the creative stream of things there comes an artist that breaks the mold. That steps to the status quo and smashes it's protective walls as if they were building blocks. That artist like this create the atmosphere for change in whatever industry they occupy. Artist like these establish a foundation that inspires other artist to free themselves of the yoke that was the stat quo. They in their own way speak Truth to power and shine a searing light on the lies and mediocrity that blind us.

But let me be clear Nas is not that nigga


When an artist like this comes along he strikes fear into the hearts of the gatekeepers. In layman's terms Record execs shit bricks because their cookie cutter artist wont cut it any longer. They may actually be required to do what they're paid to and develop talent. Search for talent and ultimately, GOD FORBID. give the PEOPLE what they want. This has happened before people. the upheaval an artist like this causes is unacceptable to the gatekeepers of the status quo. You see, there's a lot of money in keeping your kids dumb at stake. So labels have devised a nefarious technique to counteract the effect of these types of artist.

But before I go on I must stress that Nas is NOT that nigga

The technique for counteracting these artist is as follows. They will never sign., do business with, or even acknowledge the Artist of change. If pressed they will admit to having "been up on" this Artist in a hallow attempt at affirming their hipness. When asked if they plan on working with this artist they will give a random list of excuses not limited to "He's hot but .. that kind of music doesn't sell", "She's the shit.. but people ain't ready for that" , "I wish i could bring them here but right now 'insert corporate higher ups name here' is on some other shit" All the while they are changing pace, making adjustments, having conference calls, and restructuring. making the final preparations to counteract this Artist of Change. The end game plays like this: they find an artist on their current roster that they can refashion to fit the basic mold of the Artist of change. If they dress him up like, or give him a similar message to the artist of change and put hundreds of thousands in promotional dollars behind the "Stat quo Artist they can undermine and even usurper the Artist of change. You can always identify the Stat Quo Artist from the Artist of change because when asked about his "New image" or "New Direction" he is hard pressed to answer sincerely or intelligibly. In fact the Stat Quo artist will blather on in circles clumsily during interviews stumbling over his own ignorance of what his "New Direction" is.

And after hearing your interviews, seeing the title of your upcoming LP, and hearing your "leaked" song "Be A Nigger Too" I can say without doubt....

Nas you are THAT nigga!

Nas you're that nigga that pretends to have a grasp on the social quagmire that our people are stuck in and yet cannot for the life of you articulate or justify your position on this obvious plea for controversy. Does this brother realize that his attempts at diffusing the word "Nigger" by making it some all inclusive colloquialism to represent all races is as weak as the beat he spit it too? Does he realize that when Robert Schwartz decides to stop being a nigger all he has to do is change his look. maybe trade in the bapes and backpack put on a suit and he's right and exact. When Robert Yung decides he's no longer a nigga he can be whatever an person of Asian decent can be in the country stereo types not withstanding. When Robert Rodriguez decides to stop being a nigger he can become a proud man of Latin descent. However for Robert Jenkins who's Grand parents where NIGGERS, blown over by fire hoses and beat within an inch of their lives, when the term meant what it will always mean despite his attempts to make it a term of endearment. Whom despite his affluence or allegiance has to be as scared as a runaway slave when pulled over for driving black or shopping black, or standing in a group of more than 3 in his own neighborhood while black or any of the number of things blacks can do innocently while being black and end up dead because the Cop who shot him 50 times like Shawn Bell or 42 like Amadou Diallo didn't consider himself a nigger.. We're the only race that embraces our disgrace, and now you would have everyone else sing along with us in our shame.

My nigga Nas

You've been everything they ever told you to be. Nasty Nas, Nastrodomas, Nas Escobar. and now you're their Nigga.

At what point are you going to be a MAN?

Last year I put out a song called "What up my Wigger Wigga!" It spoke to people of all races that have used the term nigga so cavalier by using the racist terms that are assigned to their respective races. I was blown away at how similar our two songs were. However yours held the exact opposite message. It was at that moment I realized who Nas was, and who I was.

Sam Cooke Sang it best.. "A change gone come"

you would do well to heed those words.

come back brother..


My name is NYOIL and I approve this message


NYOIL - What up my Wigger Wigga
http://youtube.com/watch?v=TwoISk4oKBI

NAS - Be a nigga too
http://www.youtube.com/watch?v=FgUa0kLH1bw

Förtydligande

När jag lade upp tipset om min serie Hiphop Akademien i fredags var bloggaren Donnie Donut som vanligt snabb att reagera. Donnie tyckte att stycket om bloggare och nöjesjournalister var "oroande".

Jag känner att ett förtydligande kanske är på sin plats.

I Sverige sker bevakningen av hiphop inom ramen för musik- och nöjesjournalistik. En problematisk genre som befolkas av ett gäng brådmogna namedroppande män (och några få kvinnor) som inte själva hade tillräckligt med talang för att bli musiker. Diskussionen om hiphop kommer därför sällan över sandlådenivån.

Annat är det i USA. Där finns visserligen tvivelaktiga publikationer som The Source (där redaktören Benzino använde tidningen för att driva hat-kampanjer mot Eminem) eller XXL (en tidning som man inte gärna läser på t-banan, eftersom en tredjedel av innehållet är mjukpornografiska bilder och reklam för potensmedel). Men det finns också en annan diskussion om hiphop i USA. En saklig diskussion där man, till skillnad från Benzino och Fredrik Strage, tar denna kultur på allvar.

Själv har jag hittat mycket inspiration på Breakdown FM, där ikonen Davey D intervjuar rappare, akademiker och politiska aktivister. I Davey D:s program har hiphopen en självklar koppling till afroamerikanernas kamp för lika rättigheter. Det är också därför som hiphop är en samhällsfråga för afroamerikanerna. Budskapet som förmedlas i musiken, dess påverkan på unga människor - detta ses som en fråga för "the community" (den afroamerikanska befolkningen). Den ekonomiska sidan av musikbranschen diskuteras flitigt, och många menar att den afroamerikanernska befolkningen borde få en större del av hiphopkakan.

Jag hoppas att man även i den svenska offentligheten kan få till ett samtal som höjer sig över nöjesjournalistikens hissande och sänkande. Om hiphop är vår generations viktigaste uttrycksmedel...då förtjänar den att tas på allvar.

Premiär för Hiphop Akademien

I dag är det premiär för min nya serie Hiphop Akademien i Ametists hiphopprogram i SR Metropol (fm 93,8).

I programmet presenterar jag böcker som handlar om hiphop eller hiphoprelaterade ämnen. Jag ser detta som ett sätt att höja nivån på diskussionen om hiphop från den erbarmligt låga nivå som många bloggare och nöjesjournalister håller. Hiphop är inte bara ute eller inne, indie eller sellout - hiphop är en av vår generations viktigaste uttrycksmedel.

På amerikanska universitet är ämnet "hiphop studies" populärt bland studenterna. Hiphoptidningen The Source skrev nyligen om Cornell West och Michael Eric Dyson, två professorer som ofta får rycka ut när de nykonservativa beskyller hiphopen för att ha orsakat afroamerikanernas sociala problem (!). De nya hiphopakademikerna är altså inga kufar som sitter begravda under tjocka böcker på ett kontor någonstans - de är figurer som ofta förekommer i medierna.

Det första avsnittet av hiphopakademien sänds idag cirka kl 16:30. Skriv gärna et inlägg om ni har synpunkter eller tips på vilka böcker jag borde ta upp i framtiden.

Lyssna på SR Metropol Ametist fredag 15-17 93,8 FM
eller www.sr.se/metropol

Jag pratar om wiggers

Om en dryg timme ska jag sitta i radio och diskutera fenomenet wiggers. Är det så att svenska ungdomar har börjat kalla varandra för "wigger", som en kamratlig term. Hur kan detta komma sig? Och framför allt... är man verkligen en wigger då?

Stationen är SR-Metropol 93,8 och programmet börjar 15:00, fredag 29 februari.

Från barn och fyllon...

...får man höra sanningen. Så brukar det heta. Här hittade jag en liten tjej som uppvisar ett sällsynt klarsyn i frågor religion och moral. Självklart hittade jag även ett klipp där Bill O'Reilly rasar och kallar klippet för barnmisshandel.