Det är ytterst sällan som jag finner någon anledning att hylla författaren och DN-skribenten Fredrik Strage. Efter att ha sågat den wiggerteori som han presenterade i boken Mikrofonkåt så kände jag att jag offentligt hade blottat mitt förakt för Strages utifrånperspektiv och titthåls-journalistik.
Jag är dock inte sämre än att jag kan ge props när folk förtjänar det. Och i den här krönikan sätter Strage fingret på ett intressant fenomen: Poptyckare som vill vara extra coola genom att hylla artister som inte är det, som balladdrottningen Celine Dion eller schlagerkungen Lasse Holm. Temat anknyter till följande diskussion, som jag hade med Tony Zoulias & Alex Strehl i Stämman. Blir Celine Dion cool bara för att jamaicanska rudeboys älskar henne? Är jag lika cool om jag lyssnar på Celine Dion? En idiotisk diskussion (där de flesta inblandade bara pekar finger åt varandra).
8 kommentarer:
Kan just tänka mig att du fastnat för just den här krönikan.
Fast lite konstigt måste du väl erkänna också att den kommer från just Strage - som av många fått stå för själva sinnebilden av en vit man som gillar rock men nickar med huvudet åt gansgsterrap. Menar han att det är okej så länge man har ett genuint brett intresse eller är han självironisk?
Ärligt talat så har jag svårt att utröna om (och i så fall när) Strages skriverier är allvarligt menade.
När han skriver om poptyckare som kramar ostiga musigenrer SÅ KAN DET JU INTE SYFTA PÅ NÅGON ANNAN ÄN HONOM SJÄLV och resten av den gamla Pop-redaktionen.
Minns hur hipstersena kastade sig över hiphop och drum & bass i slutet av 90-talet, för att sedan börja lyssna på country, easy listening och hissmusik.
Man fick känslan av att det var viktigare för dem att vara först med att lyssna på en viss sorts musik, än att musiken i sig skulle vara bra.
Att Strage själv är den som ska avliva denna perversa form av musiklyssnande känns symptomatiskt...och kanske självironiskt, vem vet?
ÄR det så viktigt att musiken i sig är så bra då? Är verkligen musikjournalistikens uppgift att verka för god smak?
Jag är lite besvärad vid tanken om att den musik som har betytt så mycket för mig håller på att förvandlas till kitsch.
Samtidigt så kan jag se att Dj Premier- & Jay Dee- kramarna kanske har gått för långt när de har verkat i motsatt riktning...att försöka göra hiphop till någon sorts finkultur. Och att vältrandet i taffliga synthslingor och barnramserap bara är en backlash.
Denna utveckling tror jag dock inte att man kan skylla på journalisterna. Om det vi ser idag kommer att förvandla hiphopen till en harmlös trall-genre, då kan man beskylla journalisterna för att de inte skrev om det...
Jaså det är bara en Backlash? :/ Jag vet inte hur det är med dig men det känns inte så jättetroligt att de fattigaste invånarna i Shreveport (eller wherever) köpte så mycket fler Gangstarr-plattor före 2006 heller.
Vad som snarare har hänt (i och för sig också gradvis under de senaste två decennierna) är att den östkustbaserade hip-hopeliten tappat makt och att det inte är så självklart vad hip-hop är och ska vara längre. Jag tror inte heller att svensk journalistik på området har haft någon avgörande inverkan, men den är ett symptom på samma process av relativisering, breddning och öppning gentemot den "dåliga smaken".
Jag tror den här typen av kramande av dålig smak faktiskt kan vara utmanande och utvecklande på riktigt. I konstvärden (för att ta ett exempel) nedvärderades länge kvinnors konst som på något sätt "sämre" och har i efterhand uppvärderats - genom att någon har brytit mot vad som anses vara god smak. Likaså finns det väl självklart saker som var värda att uppvärdera i sydstatshiphopen - kreativare och intressantare trummaskinsprogrammering, öppenhet för andra ljudbilder som i screwed & chopped, spännande användande av minimalism och avskalade element för att ta tre exempel. Kan sån utvecklig ske utan att någon tar sig an och förmedlar "dålig" musik?
Okej att det i bland kan gå lite väl långt men någon måste i bland stå för avant-gardet i en sån här fråga. "Dålig smak" får så påfallande ofta stå för fattigas musik gentemot medelklassen, för det kvinnorna tycker om, för det som inte passar en maktelit, och den typen av värderingar både kan och ska prövas med jämna mellanrum...
...jag håller med dig. "Dålig smak" har genom historien använts som förevändning att trycka ned marginaliserade grupper och deras kultur.
Men det är delvis en annan fråga än varför svenska hipsters byter musiksmak hela tiden. Strage skulle ju inte behövt skriva den där krönikan om inte han och hans gelikar hade hållit på med sin larviga smak- och stilpositionering.
I detta fallet är det ju Strage och hans taniga indiehomies som är eliten, och som pekar ut vad som är "ghetto chique": Crunk, baltimore club, booty bass, carioca funk etc.
Jag får snarast associationer till Gustav III och hans hov, där man hade maskerader och klädde ut sig till kineser, afrikaner eller indianer... Svenska medelklasshiphoppare glider runt med grillz... och man blir bara matt!
Fast jag har lite svårt att se just Strage i Grillz, han har väl gjort en grej av att vara den taniga nörden med stora glasögon som gillar extrem hårdrock och hip-hop. :)
Jag ser Fredrik Strage som den tanige nörden som skriver om hiphop och hårdrock - på ett komiskt sätt(!)
På så vis kan hans läsare - reklambyråkillarna, som vill vara hippa (men som inte vill vara "down" på riktigt) hålla sig uppdaterade, samtidigt som de skrattar lite åt de tokiga negrerna eller de proletära hårdrockarna. Ett gustavianskt förhållningssätt, om du frågar mig...
Skicka en kommentar